Mamma
Färdrutt
Mamma
Om Projektet
Mamma

Under ett researcharbete om Moderna Museet i Stockholm uppdagades ett flertal, för mig, okända kopplingar till min uppväxtort, Söndrum, strax väster om kuststaden Halmstad. Den 5e oktober skickade jag ut min mamma, som bor kvar i området, på en guidad tur genom mina upptäckter. Korrespondensen återspeglas nedan.

Picassoparken
lör 5 okt. 10:29
Nu börjar jag närma mig
Picassoparken...
Bra. Nu ligger ju visserligen inte Picassoparken i Söndrum men det är oundvikligt att tala om konst i Halmstad och inte starta vid Picassos skulptur, Kvinnohuvud, då det är det första en möts av på väg in i staden.
Där har vi den! Slå dig ned på bänken där bredvid.
denna ståtliga betongkloss togs verkligen inte emot med öppna armar.
bl a tvingades de krympa skulpturen för att den inte skulle bli "för dominerande i stadsbilden".
och att den invigdes inklämd mellan programpunkterna "Demonstration av en anläggning för bilfragmentering" och "Årets pensionärsträff i Årets stad" (i samband med att Halmstad blivit utnämnd till just Årets stad, 1971), säger en hel del.
Dessutom ryktades det handla om en massproduktion, vilket verkligen inte är fallet.
hehe, ja... det har man ju hört!
I själva verket är det tack vare konstvännen Stig Nordström som det överhuvudtaget finns en skulptur.
Efter att ha sett Picassos Jaqueline i Kristinehamn kom han i kontakt med den norske konstnären Carl Nesjar som skulpterat den och var god vän med Picasso.
Carl Nesjar har även gjort Picassos Frukost i det gröna som står i skulpturparken utanför Moderna Museet i Stockholm och hjälpt till att blästra Siri Derkerts feministiska barrikad-verk i Östermalmstorgs tunnelbana.
Jaha, det hade jag ingen aning om...
Hursomhelst. Stig Nordström bad Nesjar att utreda möjligheterna att få en Picasso även till Halmstad. Picasso nappade och snart damp foton på dessa två pappmodeller ned i posten.
Kvinnohuvud ansågs mest lämplig. Därefter började sökandet efter lämplig placering. Valet föll på Figaroparken, som platsen tidigare kallades. Ett fotomontage gjordes och godkännandet från Picasso formulerades koncist med orden "Klart för tryck!", som dessutom beslöt sig för att skänka verket till staden.
Trots detta var kulturnämnden inte helt lättövertalad, men till slut kom den iaf på plats.
Kvinnohuvud tillhör en svit av 16 skulpturer och är starkt inspirerad av samma afrikanska masker som finns i hans måleri från början av århundradet.
Trots mer än 50 års mellanrum och en helt annan kvinna som är avbildad kan jag inte frånse likheterna i Picassos Kvinnobyst från Moderna Museets samling. Håller du med?
Se där. Verkligen!
Nog om Picasso.
Låt oss röra oss några kilometer västerut, och decennier bakåt i tiden, till Söndrum.
Sväng av vid pulkabacken, strax bakom ICA-butiken. Ovanför backen kommer du se en rödmålad gammal lada.
👍
Söndrum är ett gammalt stenhuggeri- och fiskesamhälle. Vid andra världskrigets slut var det inte till närmelsevis lika välvuxet som idag, både när det kommer till villor och grönska.
4 300 m
Walles Gård
lör 5 okt. 10:51
Den här gården ägdes från 40-talet av Waldermar Lorentzon med familj. "Walle" utgjorde en sjättedel av konstnärskollektivet Halmstadgruppen.
Aah, när du säger det så har nog mormor berättat det någon gång.
Halmstadgruppen är utåt sett mest kända för att ha introducerat den svenska surrealismen men rörde sig under åren mellan och genom flera olika ismer.
I mitten på 20-talet tillhörde Walle, tillsammans med kusinen och tillika kollektivmedlem Erik Olson, Légers första elevkull i Paris. Tvätterskor, från 1933, i Modernas samling tycks antyda en början av hans surreialistiska måleri.
Om du rör dig ned för backen igen, går genom tunneln och upp förbi förskolan så kommer du snart se ett rött tegelhus, bakom häcken på vänster sida.
Jag har förstått att det är de här backarna som kallas för Bastulid, vilket Bastalidsvägen på andra sidan antagligen syftar till.
Okej! Det låter ju rimligt. Är vid förskolan nu, så borde hitta fram strax.
440 m
Stenhuggare Stendahls
lör 5 okt. 11:05
Menar du detta?
Precis!
Här spenderade Stellan Mörner, med familj, sina första tre somrar i Söndrum, med start år 1944. Han är den enda ur Halmstadgruppen som inte hemmahör i staden, utan bodde vid den här tiden i Saltsjö-Duvnäs utanför Stockholm.
Tack vare Walle kunde de hyra in sig hos stenhuggare Stendahl, vars släkt bor kvar där än idag.
Jag tyckte väl att jag kände igen det. Här bor ju mina arbetskollegor idag!
Jaha, vad kul!
Detta var fortfarande under krigstider och landsgränserna var stängda. Konstnärer, som innan kriget var vana vid att åka ut i världen om somrarna, tvingades nu istället söka sig inrikes.
Förmodligen var det just därför även stockholmskonstnären Sven X:et och poeten Ingeborg Bojan Erixson, med flera, önskade finna boende i området samma sommar, men det kommer vi till senare.
I det lilla gästhuset lyckades Stellan, med nöd och näppe, också husera den försupne poeten Erik Lindegren, som fått i uppdrag att skriva dikter till Halmstadgruppens målningar.
Han sades skriva på nätterna och dricka om dagarna, men var alltid i tid till måltiderna. Dikter blev till i alla fall och publicerades året därpå i boken om gruppen.
Här har vi Stellans Nattlig Vision från 1933, samt Lindegrens tillhörande dikt.
Visst kan en ana att den geografiska närheten till havet med dess saltdränkta, friska, vindar har influerat Lindegrens rader?
Visst!
Nu kan du fortsätta bort mot Stenhuggerivägen och följa den tills att du kommer fram till Danmarks väg.
Ay ay!
760 m
Danmarks väg
lör 5 okt. 11:18
Visste du att namnet Danmarks väg syftar till en stor gård som låg här uppe vid vägens slut?
Ingen aning...!
Den finns ju inte kvar idag, men som jag förstår det låg den ungefär vid cykelvägskorsningen precis innan tunneln. Och om en kollar i skogskanten där kan en se spår av en gammal stenmur.
250 m
Gården Danmark
lör 5 okt. 11:18
Här?
Precis där!
Här på Emma Erikssons gård, Danmark, hyrde konstnärerna in sig i bodar de använde som ateljéer.
Det hölls högljudda diskussioner om konst, måleri och lyrik som kunde pågå i timmar.
Den danske konstnären Vilhelm Bjerke-Petersen, som studerade under Klee och Kadinsky på Bauhaus, skaffade sig passande nog en atelje i ett litet masonitskjul i skogsdungen strax intill. På ena väggen skulle varje ny gäst avtecknas i profil och med signatur.
Tyvärr så går numera Nya Tylösandsvägen här tvärs igenom. Bara minnet lever kvar.
Förutom målningar så besmyckade Vilhelm både gamla stadsbiblioteket i stan och Sporthallen (som inte heller den finns mer) med stora muralverk.
Till vänster ser vi Strandstenar, från 1951, som förmodligen är inspirerad av kusten nedanför stenbrotten.
och till höger ett detaljfoto från hans utsmyckning av gamla stadsbiblioteket i keramik, från 1953.
Men gården Danmark agerade inte bara arbetsplats utan bjöd också på en hel del fest...!
En kväll fann X:et sin fru Bojan i rågåkern tillsammans med Erik Lindegren. I Illfart därifrån föll han ner i en arbetsgrop och fick läggas in med "brutet urinrör".
Lite längre bort i åkern kunde en hitta skulptören Egon Møller-Nielsen med koreografen och dansaren Birgit Åkesson.
De båda finns förevigade i X:ets målning Birgit, Tufsen och Egon i Söndrum 1946, på en udde vid söndrumskusten.
På en annan ses Birgit dansandes utanför Söndrums skola.
I Moderna museets samling finns både ett och annat foto av Birgit.
Här, i sitt esse, fångad av Hans Hammarskiöld några år senare med liknande skuggspel mitt bland Alexander Calders skulpturer.
Flera av konstnärsmännen som umgicks här, sommaren 1946, ställde ut tillsammans under namnet Söndrumskolonin på Hallands Konstmuseum.
Egon Møller-Nielsen, den ende medverkande skulpturkonstnären, skapade bland annat denna Drottning.
I Stockholm har de flesta upplevt Møller-Nielsens verk med bakdelen. Det är nämligen han som ligger bakom dessa bänkar på T-Centralens tunnelbaneperong.
Och många har säkert ovetandes sett barn leka i hans abstrakt surreialistiska skupltur, Tufsen, i Humlegården.
lör 5 okt. 11:49
Om du fortsätter genom tunneln och tar vänster in på Penngränd, precis innan hundrastningsplatsen, så ser du ett anonymt hus sticka fram genom en liten glänta i skogen.
Okej, vänta lite.
320 m
Sven Jonsons hus
lör 5 okt. 11:52
Menar du detta?
Jag har alltid undrat över det huset...
Vad kul!
Om du kollar noga kan du se rester av ett gammalt stenbrott för gravstenar, vilket givet tomten sin egendomliga karaktär.
Ja!
Tomten kallades bland ortsbarnen för "Dödens ö" efter ett tidigare övergivit husbygge.
Här byggde en fjärde medlem av Halmstadgruppen, nämligen Sven Jonson, sitt drömnäste under samma period.
Redan på den tiden låg det lite ödsligt, vilket passade den introverte konstnären som handen i handsken.
Han kunde nu bo precis intill händelsernas centrum, men fick samtidigt vara i fred.
Gud vad spännande att få höra! Det förklarar ett och annat.
...och som jag förstår det bor hans ättlingar kvar där fortfarande.
Långt senare fylldes Jonsons utsikt från huset av ett vattentorn, vilket blev till fyra stycken i Transparent Morgon från 1971.
Jonson jobbade nästan genomgående i drömlika blåa toner. Och trots att han arbetade hemifrån fanns den närliggande naturen ständigt på hornhinnan.
Den färgtonen känner man igen...!
Hans mardrömslika ~Ecce Homo~ från 1937 i Modernas samling är garanterat inspirerad av söndrumskustens landskap.
Likaså tavlan, som han själv håller i, där hans synfält går rakt igenom flera lager av fiskenät från hamnen.
Ja, när du säger det...
Okej. Snart ska vi äntligen närma oss havet. Vi har bara några stopp på vägen kvar.
Du kan gå tillbaka genom tunneln, men sen istället fortsätta rakt fram in på Hermans gränd. Vid slutet av den, på andra sidan vägen, kommer du mötas av två blå grindar.
530 m
Gården Furet
lör 5 okt. 12:11
Nu tror jag att jag är där...?
Där har vi det!
Där inne ligger gården Furet som Stellan Mörner fick hyra efter tre somrar hos Stendahls.
Den kom att bli en central samlingsplats för många konstnärer och konstvänner i 10 års tid.
Både som huserum och mötesplats.
Det var bland annat här som en tonårig Carl Fredrik Reuterswärd togs emot med öppna famnar av de äldre konstnärerna.
Nähe...? Vi har ju bott här intill i alla år. Promenerat förbi bussgatan. Rastat Malte i skogen. Helt ovetandes om vad som försiggått här...
Varje midsommarafton dukades det upp till stor fest för stora som små. Fylld av tävlingar och lekar.
5-öres kolafyrverkerier för de små, som oftast slutade med en hög av gråtantes barn.
De vuxna vann istället en sup eller en nyfångad torsk.
Kanske var det här som Reuterswärds idé att auktionera ut en gädda på Moderna Museets berömda happening, långt senare, såddes?
Kvällen avslutades på sedvanligt vis med dragkamp, där ortens stenhuggare var till stor hjälp.
du milde...
En kväll dök hela Operabaletten upp i trädgården utan förvarning.
Oinbjudna eller ej, var det finfrämmat, så var det.
Då var det bara för Moussia, Stellans fru, att trolla med det hon hade. Några kålhuvuden, korvar och egenodlade potatisar senare var alla mätta och festen igång.
så här kunde det se ut i trädgården på den tiden.
annat än dagens villaidyll med robotklippta gräsmattor.
Haha, verkligen! 😂
Med åren växte även en skulpturpark gjord på strandfynd, växter och skräp fram i trädgården.
Låt oss fortsätta genom bussgatan och entra Stenhuggeriet.
👌
Bara följ Stenhuggerivägen bort till Folkets hus och den gamla affären. Där mittemot någonstans skall Jürgen och Anna-Lisa von Konow hyrt.
580 m
Von Konows Hus
lör 5 okt. 12:31
Här någonstans...?
Perfekt!
Som jag förstår det var de lite avskilda från de övriga.
Kanske var det för att Jürgen körde motorcykel och var adlig.
Men det var ju även Stellan Mörner.
Hursomhelst, bjöd de in till en och annan ålskiva. Jürgen hade nämligen infört ett nytt sätt att fiska ål med hjälp av flytande flaskor.
Och liksom övriga historier verkar det ha gått vilt till.
Det berättas om en skiva där Reuterswärd svimmade i Anna-Lisas armar.
Och där en annan gäst på vägen hem, likt X:et, föll ned i en grop.
Dessvärre handlade detta om en avloppsgrop där han blev hittad och uppfiskad först på morgonkvisten.
😂
I Jürgens von Konows ~Cyklister i Söndrum~, från 1949, ställs vi inför ett betydligt öppnare landskap än vad vi känner igen idag.
i övrigt är Jürgen mer känd för något dämpade, gärna sydländska, landskapsmotiv så som litografin av ~Vit stad~ ur Modernas samling.
stenbrottsmotivet från Söndrum, till höger, är därmed kanske mer representativt.
lör 5 okt. 12:31
Fortsätt längs med Stenhuggerivägen och ta in på Sextettvägen. På den nästsista tomten på vänster sida skall det ligga ett numera rött hus.
Vänta lite...
510 m
X:et & Bojans hus
lör 5 okt. 12:36
Det här?
Det var det här huset som Stellan ordnade till X:et och Bojan när de först kom till Söndrum sommaren 1944.
Huset tillhörde stenhuggaränkorna Ida Larsson och Emma Hansson och var ur ett vägbeskrivningsperspektiv väldigt praktiskt utsmyckat.
Eftersom de inte hade kunnat komma överens om färg på huset så målade de helt sonika halva huset grönt och halva gult.
Paret Erixson fann sig snabbt med livet i Söndrum. Bojan förevigade de första somrarna här i diktsamlingen ~Kustlandskap~ som utgavs 1946.
X:et beskrev senare själv sin upplevelse med orden:
"Det var som om vi funnit Italien, Frankrike, Spanien. Här fick vi den kontakt man annars bara får med varandra i länder där det åtminstone finns caféer."
På hörntomten bredvid bodde originalet Ture Angel som avgudade X:et. Till utställningen med Söndrumskolonin ställde X:et ut ett porträtt av honom, vilket gjorde Ture så stolt att han köade i timmar innan öppning.
Angel alltså... Det hette ju min morfars släkt också? Hmm...
Alldeles i närheten hyrde Erik Olson och i huset snett över Grötviksvägen hyrde Eriks bror, och tillika femte Halmstadsgruppsmedlem, Axel Olson med fru som även hon hette Anna-Lisa.
Det grå huset?
Ja, så har jag förstått det.
100 m
Axel & Anna-Lisa Olsons hus
lör 5 okt. 12:45
Om midsommarafton firades hos Mörner i Furet, så dök alla upp här i trädgården, en efter en, morgonen därpå för storslagen midsommardagsfrukost.
Bröderna Olson var kärnan i Halmstadgruppen och enligt många de mest skickliga.
Medan Erik, likt flera av medlemmarna, sökte sig till gud senare i livet nöjde sig Axel alltid med naturen. Där fann han allt han behövde – både motiv och ro.
Här ser vi Axel brevid klipporna i Grötviks hamn med skissblocket i högsta hugg.
Men det är ju precis utanför vår stuga?
Visst är det så.
Där jag tog det fina fotot på morfar... Vänta lite...
lör 5 okt. 12:51
Det här!
Det är så fint. Kanske var det närheten till alla dessa konstnärer om somrarna som fick morfar att själv börja göra skulpturer och tavlor av strandfynd?
De gjorde ju det samma.
Ja du... Jag har faktiskt aldrig tänkt på det på det sättet.
Jag visste ju att de här konstnärerna hade bodar i hamnen och var här hela sommaren precis som vi.
Att Axel hyrde boden två stugor bakom mormor och morfars...
Det kan säkert ha varit så... ☺️
Fint. Men, vart var vi någonstans?
Axel.
Hans kärlek till naturen, och framför allt den i Söndrum, var stor. Han är nog den som fångat hamnen och kusten längs med stenbrotten flest gånger av alla. Men låt oss spara dessa bilder till vi befinner oss på plats.
För nu är vi ju nästan där. Vi har bara två stopp till på vägen...
Ta in på Börgasgårdsvägen och följ den till den stora röda gården vid dess slut.
🏃‍♀️
640 m
Fru Börjessons brygghus
lör 5 okt. 13:01
Efter att ha bott några somrar hos Mörner i Furet hyrde Carl Fredrik Reuterswärd in sig här i fru Börjessons brygghus.
För allmänheten är Reuterswärd mest känd för fredskulpturen ~Non-Violence~, som skapades som en reaktion på mordet på John Lennon och finns bland annat utanför FN-huset i New York.
Ett annat exemplar finns numera även inne i Halmstad.
Just nu har han dessutom en sevärd separatutställning på Moderna Museet.
Reuterswärd återvände till Halmstad fram till 1956.
När han inte arbetade nere i hamnen fortsatte han dock allt som oftast dyka upp i Furet, lagom till middag.
Eller kanske snarare efter middagen.
Han blev nämligen känd för att äta middagarna baklänges. Först efterrätt, sen huvudrätt följt av förrätt och slutligen kaffe och cognac.
Haha!
En annan minnesvärd anekdot är på en ålskiva hemma hos Erik Olson i Särdal.
Det var en varm sommarkväll 1953. Essias Thorén (den sjätte och sistnämde medlemmen i Halmstadgruppen) och Erik Olson hade redan satt ribban högt genom att dansa Mazurka uppe på bordet, utan att välta ut ett enda glas.
Men då Erik senare berättade om hur Van Gogh stoppade sitt blodiga öra i ett konvolut för att ge till sin älskade, kunde inte Reuterswärd vara sämre.
Kvickt ryckte han tag i "ålakniven" och började kapa tummen för att kunna skänka den till Stellans dotter Agneta.
Blodet sprutade. Men som tur var kunde konstvännen Dr. Diamant rädda den i sista stund.
Herregud... 😧
Efter en stroke 1989 gick hans högra hand dessvärre inte att rädda på nytt.
Istället började han måla med vänstern och höll 1994 en utställning på Nationalmuseum med det självklara namnet ~On the other hand~.
😅
Reuterswärd var senare under en period gift med Egon Møller-Nielsen och Birgit Åkessons dotter Mona.
En kan snacka om Reuterswärd i timmar, men nu måste vi vidare längs vår färd.
Du kan ta Prins Bertils stig bort till Rörvik och skicka en bild när du är där.
Yes!
Apropå Prins Bertils stig...
Det är ju så med dessa stigar, uppkallade efter kungligheter, att deras arvingar emellanåt skall åka runt landet och promenera på dem.
Och när det kommer sådant fint folk på besök så måste det se fint ut.
Detta innebär att stränderna skall städas från allt uppflutet bråte och all grönska ansas.
Kan tänka mig det!
Problemet med det är ju att det var just denna orörda, levande, natur som förde konstnärerna dit. Det var deras motiv som städades bort.
X:ets son har berättat hur fly förbannad det gjorde X:et. Att han blev rent ut sagt deprimerad.
830 m
Gruvas ställe
lör 5 okt. 13:17
Nu är jag här!
Här höll Knut och Adéle Gruva till under flera år. Viken kom att kallas just Gruvas Ställe.
Jaha, vad kul! Undra vart deras boende kan ha legat?
Jag har faktiskt inte fått någon klarhet i det...
På den tiden var det iaf betydligt mer folktomt här.
Så det blev som deras egen privata badvik.
Här kunde de både måla och bada ostört. Gärna nakna.
De här färgerna i ~Sardinfiske~ från 1949 hintar om ett mer sydlänskt hav, men i övrigt hade det likväl kunnat vara i Söndrum.
lör 5 okt. 13:26
Nej, nu är vi allt redo att promenera ned till Grötviks hamn. Eller vad säger du?
Det låter bra!
350 m
Grötviks Hamn, utkiksplatsen
lör 5 okt. 13:31
Här i hamnen och bort mot Stenbrottet kunde en finna konstnärerna dagtid.
Du kan väl gå ned till stugorna och ta en bild?
300 m
Stugorna i Grötvik
lör 5 okt. 13:36
På den här tiden fanns det fortfarande heltidsfiskare som förvarade sin utrustning i små bodar i hamnen.
Deras redskap och nät fångade konstnärernas intresse och med tiden lärde de känna varandra och fick hyra in sig i bodarna.
vilka de snabbt omvandlade till målarbodar.
Axel Olson, von Konow, och Walle hade egna bodar. Erik delade sin med Felix Hatz (som även han ingick i Söndrumskolonin).
Bodarna fick också själva agera motiv i flera verk. Här fångade av Walle i skria färger.
Även vyn mot piren, från andra sidan bron, blev ett populärt motiv.
225 m
Piren i Grötviks Hamn
lör 5 okt. 13:47
Härifrån?
Exakt.
Axel Olson gillade att röra sig runt här och studerna fiskarna, med piren i bakgrunden.
Oj! Vad roligt att se.
De släta hällarna ned i vattnet, bakom vågbrytarna precis till höger, är det som de kallade Bastaskär.
100 m
Bastaskär
lör 5 okt. 13:51
Till skillnad från idag, då badbryggan inne i hamnen agerar den stora badplatsen, så var det här alla morgondopp togs förr.
Jaha... Vi badade aldrig här!
Härifrån kunde en även dyka och justra ål.
Stenstrandsremsan precis bortom Bastaskär, i höjd med stora stenbrottet, döpte Axel Olson till Pärlemorkusten.
280 m
Pärlemorkusten
lör 5 okt. 14:02
Här målade han det hemlighetsfulla ljuset, som X:et uttryckte det.
"Rostiga ankare, järnkedjor, spikar, tippvagnar och otaliga andra grejor, som för oss blev dyrbara som pärlor och guld."
Hit vallfärdade konstnärerna på cykel med matsäck och målarutrustning.
Här kan vi se Axel Olson, Knut och Adéle Gruva samt X:et samlade på stranden här bakom.
För att lätta packningen en aning införde X:et stenpaletten.
De tog helt enkelt de fina lena stenarna från stranden och använde som palett.
Med tiden blev dessa färgdränkta stenar eftertraktade souvenirer i trakten.
Haha, visst har jag sett en och annan färgglad sten här i mina dar!
Det stora stenbrottet och stenkrossen här bakom ryggen var ett lika populärt motiv.
40 m
Stora Stenbrottet
lör 5 okt. 14:09
Så här skrev Stellan Mörner i inledningen till Söndrumskolonins utställning, 1946:
"Stenbrottet i söndrum är inget turistvykort, men det är en natur full med överton. Den är dramatisk om du vill, full av motsatser, tragisk och ödesmättad, den kan vara sydländskt färgrik eller vemodigt karg och grå, idyllisk och primitiv, realistiskt avslöjande eller lyriskt overklig. Det är en plats för oss."
Så vacker beskrivning!
Vid denna tidpunkt pågick fortfarande stenhuggandet för fullt vilket säkerligen förmedlade en helt annan känsla av platsen.
Här är den röda solnedgången över Stenbrottet fångad av tre olika händer: X:et, Felix Hatz och Stellan Mörner.
Under andra världskriget hade det stora stenbrottet agera kolreserv, varför det fortfarande av många ortsbor är känt som Kolbrottet.
Efter att stenhuggeriet lades ner i mitten på 60-talet har det fyllts med vatten och är idag en wakeboard-park.
lör 5 okt. 14:15
Stenhuggeriets gamla lokaler togs senare över av nästa generations allkonstnär, nämligen Walter Bengtsson.
Detta övertagande möjliggjordes tack vare konstvännen Stig Nordström – samme man som tog hit Picassoskulpturen!
Ett av Walters offentliga verk ~Laxen går upp~ finns även placerad just framför den, intill ån Nissan.
Efter dess installation ställde sig en insändare i Hallandsposten undrandes:
"får en lax verkligen se ut hur som helst!?"
Sommartid sprutas det vatten ur laxarnas munnar, varför den i staden går under det smickrande smeknamnet "Tre piss i Nissan"
120 m
Walter Bengtssons Ateljé
lör 5 okt. 14:20
Än idag finns hans ateljé kvar i samma lokaler, om än i form av ett museum och café.
Walters första möte med X:et, som stannade kvar i Söndrum om somrarna, blev inledningen på en långvarig vänskap.
När Walter precis övertagit byggnaden och höll på att inreda den till ateljé tittade plötsligt X:et nyfiket in.
En kort stund senare hade X:et, som var yrkesmålare i sin ungdom, tagit över och strök taket i all världens fart.
Här ser vi delar av skulpturgruppen ~Trefaldig vision~ i förgrunden och ~Kalas i rymden~ på bakre väggen.
Det talas också om att X:et tidigt stödköpte ett verk anonymt, via Stig Nordström som mellanhand, men det dröjde inte länge innan en överlycklig Walter avslöjat anonymiteten.
Och här ser vi Walter och X:et hänga en gemensam utställning på Halmstads Konstsalong, 1968.
Ett av Walters paradverk ~Spelrum, futurm~ från 1967, finns på väggen i Kaknästornets entré. I Modernas samling finns också en litografi av samma verk.
lör 5 okt. 14:28
Bortanför nästa skogsdunge, precis innan Sandhamn, låg en annan mötesplats.
Du kan börja med att gå till de platta klipphällarna som går ut i havet.
👍
515 m
Tant Anna-Lisas badkar
lör 5 okt. 14:35
Jag vet inte om du kan se det, men här i en urgröpning på klippsluttningen bildades ett gigantiskt natuligt badkar förr.
Konstnärerna döpte det till Tant Anna-Lisas badkar, efter Axels ståtligt långvuxna fru.
Anna-Lisas längd kom även på tal i ett helt annat sammanhang. Trots X:ets ilska över strandstädningen som kungligt besök medförde ansträngde de sig alltjämt med att uppvakta kungligheterna.
Ett brev med födelsedagsgratulationer till kungen undertecknades följande:
"X:et, Stellan, Axel och Anna-Lisa (jag är Ackes lilla fru 2,5 meter lång)"
🙈
Här har Felix Hatz fångat den livliga växtligheten ovanför klipporna.
Den röda stugan som sticker fram uppe i backen bakom dig tillhörde Sahlin, även kallad Amerikanaren.
70 m
Amerikanarens Hus
lör 5 okt. 14:43
Denna?
Japp. Sahlin var en mystisk och orginiell figur.
Det sägs att han var svensk-amerikansk krigsveteran som anlänt till viken i eka.
Det egendomliga bygget, med sänggavlar till grindar, blev ett annat uppskattat motiv.
Här tolkat av X:et i ~Irma, Sahlins och blåsten~ från 1946.
Flera konstnärer fick också låna stugan och använda som ateljé.
Här ser vi Felix Hatz, som bodde här ett tag, sittandes utanför stugan.
Men stugan är inte riktigt sig lik idag?
Det stämmer. Den har förändrats en del med åren.
lör 5 okt. 14:48
Nu är det dags att sakteligen avrunda den här färden.
Men du kan väl först gå upp på Spritkullen ovanför stora stenbrottet och ta en bild så vi får en bättre överblick på området.
Självklart!
750 m
Spritkullen
lör 5 okt. 15:03
Spritkullen har fått sitt namn av att det var här affärerna avgjordes under stenhuggeritiden. Och affären innebar ofta byteshandel i form av av dansk sprit mot den uthuggna stenen.
Med sprit i kroppen eller ej, så är det svårt att inte uppskatta denna utsikt. Inte sant?
Verkligen!
Första sommaren som X:et och Bojan kom hit, 1944, var kusten fortfarande avspärrad. Och likaså Spritkullen om vi skall lita på denna tavla...
Just denna plats kom fortsatt att ligga de båda varmt om hjärtat.
Därför känns det fint att knyta ihop säcken genom att avsluta nere vid, den idag väl dolda, stugan i skogsbacken.
260 m
X:ets och Bojans stuga
lör 5 okt. 15:16
Den här?
Myket riktigt. X:et och Bojan köpte mor Charlottas stuga 1955.
Så här såg den ut förr.
Bojan skrev många av sina diktsamlingar där i skrivarstugan som låg vägg i vägg.
X:et inredde vinden som ateljé
Bojan fortsatte att återvända hit långt efter X:ets död 1970.
Idag ägs den av X:ets stiftelse.
Just det! I Moderna Museets pågående omhängning har X:et med hela tre verk.
Bland annat ~Målarens Hus~ från 1942, som fångar det skeva med att semesterfira i Sverige medan resten av Europa låg i fullsakligt krig.
Detta var två somrar innan han fann Söndrum.
lör 5 okt. 15:22
Vad säger du? Det har varit en intensiv dag. Nu får vi allt nöja oss?
Det låter bra. Jag är helt slut av alla historier.
Tusen tack ❤️
Det är jag som skall tacka!

Konstnärerna levde som livligast här i Söndrum vid krigets slut och tills dess att stenhuggeriet lades ned. Trots att de stack ut bland ortens stenhuggare och fiskare skapades ändå någon slags samklang. Jürgen von Konow uttryckte det som att de hade mer gemensamt med just dessa yrkesmän än badgästerna; de var här för att arbeta (även om det var få som tackade nej till en sup). Så kanske är det ingen tillfällighet att samtidigt som stenhuggeriet tystnade så började konstnärskolonin vända blicken åt olika håll. Bara några få blev kvar. Dagens villaidyll, vattensporter och fritidsbåtar var ändå inget för dem.

I slutet av andra världskriget hyrde en grupp konstnärer in sig i det lilla fiske- och stenhuggarsamhället Söndrum, strax utanför Halmstad. Några nöjde sig med en sommar medan somliga återvände i decennier. Söndrum har idag förvandlats till en typisk villaidyll, med studsmattor och robotklippta gräsmattor. Men finns det kvar några spår från den tid som var?

Med utgångspunkt i Moderna Museets samling har jag grävt i Söndrums minne. Lokaliserat, för mig, okända mötesplatser och plockat fram historier som fallit i glömska. Djupdykt i vissa episoder och endast skrapat på ytan i andra.

I linje med klassisk guidebokstradition är bilder och berättelser lånade hejvilt, helt utan godkännande. Om ni önskar något nedtaget eller källhänvisat, vänligen hör av er på mejl.

Mamma & Moderna, skulle aldrig ha kommit till om det inte vore för Nils-Axel Mörners fantastiska I Havets Ljus (1998), Hugo Palmskölds I Konstens Tecken (1990) och alla böcker om Halmstadgruppen. Det är de som har gjort grundarbetet, inte jag. Utöver det så är material främst hämtat ur Moderna Museets samling och Wikipedia. Jag vill också passa på att tacka min mamma, Ann-Sofie Peterson, Mjellby Konstmuseum, Moderna Museet och Peter Ström för all hjälp och stöd.

Måns Peterson
2019.10.08

Projektet skapades i samband med kursen "Utställningen – grafisk design och kommunikation", för sistaårsstudenter i visuell kommunikation vid Beckmans Designhögskola, i samarbete med Moderna Museet. Kursen gick ut på att skapa en personlig, digital, guide till Moderna Museet, samt att ställa ut den. Övriga guider finns att tillgå här.

Picassoparken Strandgatan, 302 46 Halmstad
Walles Gård Härdgropsvägen 31, 302 92 Halmstad
Stenhuggare Stendahls Västergårdsvägen 12, 302 91 Halmstad
Danmarks Väg Danmarks Väg 1, 302 91 Halmstad
Gården Danmark Hermans Gränd 10, 302 91 Halmstad
Sven Jonsons hus Penngränd 4H, 302 71 Halmstad
Gården Furet Stenhuggerivägen 25, 302 91 Halmstad
Von Konows hus Stenhuggerivägen 54, 302 40 Halmstad
X:et & Bojans hus Sextettvägen 4, 302 40 Halmstad
Axel & Anna-Lisa Olsons hus Grötviksvägen 21, 302 40 Halmstad
Fru Börjessons brygghus Börgasgårdsvägen 20, 302 40 Halmstad
Gruvas ställe Långenäsudden, 302 40 Halmstad
Grötviks Hamn, utkiksplatsen Grötviks Stugby 32, 302 40 Halmstad
Stugorna i Grötvik Grötviks Stugby 52, 302 40 Halmstad
Piren i Grötviks Hamn Grötviksvägen 35, 302 40 Halmstad
Bastaskär Grötviksvägen 35, 302 40 Halmstad
Pärlemorkusten Grötviksvägen 36, 302 40 Halmstad
Stora Stenbrottet Grötviksvägen 35, 302 40 Halmstad
Walter Bengtssons Ateljé Grötviksvägen 36, 302 40 Halmstad
Tant Anna-Lisas badkar Brandts Väg 1, 302 73 Halmstad
Amerikanarens Hus Brandts Väg 1, 302 73 Halmstad
Spritkullen X:ets Väg 1, 302 40 Halmstad
X:et & Bojans stuga X:ets Väg 1, 302 40 Halmstad